En krönika insänd av Ola Meurling (Orginalet)
Han kunde ha hetat Gullenos om min dotter hade fått bestämma. Jag tyckte inte riktigt att det passade…att en blodtörstig jakthund skulle heta Gullenos, så för en gångs skull fick hon ge sig. Hunden döptes till Zorro-spanska för räv.
Han var inte vacker men han var snäll. Han var ovanligt stor för en tax, gulaktig och benen var krokiga som på en rokokomöbel.
Det är inte hans utseende som gör honom värd en krönika utan hans personlighet och temprament.
Han var en fanatisk jägare. När det inte blev något resultat av jakten- vilket förstås hände- sprang han hem i förväg och tröstade sig med att bita ihjäl en höna eller två. En julafton förföljde han en räv från Nordmark till Långban i två decimeters nysnö.
Zorro som egentligen inte gillade katter -när han fick tag i en slet han av den på mitten som om det varit en skumbanan- hade en egen katt som hette Revisorn. Han var mycket mån om sin katt. Om Revisorn var borta blev han orolig, gnydde eller sprang runt huset varv efter varv och skällde. Zorro och Revisorn käkade alltid ur samma matskål…inte alltid förresten om det serverades lever fick katten överhuvudtaget inte vara i köket.
Zorro hade bestämda åsikter om människor. Barn var han ointresserad av. Gubbar i stövlar som luktade diesel älskade han, han visste att när sådana dök upp fanns det chans att det kunde bli jaging. D.v.s. han älskade dem ända tills de lyckades skjuta något. Då bytte han inställning: Han rusade fram till det skjutna rådjuret -oftast var det fråga om rådjur- morrade och reste ragg. Det var som om han ville säga ” passare gubbjävel det här bytet tillhör husse och mig.” Därför fick jägaren vackert vänta tills jag kom fram.
Fruntimmer stod inte högt i kurs. Det värsta han visste var fina damer i skor med klack. Han förstod att sådana kunde konkurera med honom om husses intresse. Därför hade han sin strategi klar: Han rusade fram och högg dem i hälsenan. Damerna skrek i högan sky och jag blev förbannad förstås men ändå kunde jag inte bli riktigt arg…jag visste ju att han var snäll innerst inne och handen på hjärtat, hur kul är det att vara liten och ful och ideligen bli utmanövrerad av en smaskig pudding!?
En dam försökte ställa sig in hos Zorro. Hon hade en massa kalla pannkakor i en folieform. “Varsågod fina vovve” sa hon och gav honom en pannkaka. Zorro svalde den hel och kastade sig över henne, tog resten av pannkakorna och ilsket morrande glufsade han i sig rubbet. Han var lika omutlig som sin Husse!
Med tiden blev han en kändis på byggda och en dag fick jag höra att det gick ett rykte om Zorro och mig. Ryktet sa att jag var för snål för att köpa dasspapper och att jag i stället torkade mig genom att dra hunden av och an mellan skinkorna. Vettigt folk visste inte vad de skulle tro så en dag tog en förfriskad ung man mod till sig och frågade: Är det sant att du torkar dig i röven med huen? Jag tänkte efter ett tag, jag hade ju lärt mig att ett rykte får man inte stopp på genom att förneka att det är sant. Bättre är att bre på och göra det ändå mer otroligt. Därför svarade jag: “Joo det är faktiskt sant.” “Men blir det inte strävt och läskigt?”Neej då, sa jag, jag torkar efter med katten!” “Men vad gör dumed dom sen, dom måste ju lukta skit!?” “Det är inte så farligt” sa jag, “Jag kastar ut dom så att dom får rulla sig i snön en stund.” Efter detta samtal ebbade ryktet ut.
På gamla dar blev Zorro lite grinig, som taxar ofta blir och en dag bet han en unge i ansiktet. Pojkstackarn såg ut som om han blivit överkörd av en traktor. En traktor med snökedjor. Därför blev jag, för skams skull tvungen att skjuta honom. Inte pojken förstås men hunden.
Jag hoppas och tror att han kom till himmlen…han hade ju ett hjärta av guld. I så fall är jag säker på att han står vid Pärleporten och väntar på mig. OchDÅ! När jag kommer, då jävlar skall drevet gå kors och tvärs genom himmelriket tills fan tar oss!